Jag blev inte sårad, jag blev förstörd.
Jag har inte vågat skriva detta inlägget förr pga att jag har mått dåligt, anklagat mig själv och inte velat att alla ska veta om vad jag egentligen gick igenom. Med en betoning på att jag inte var eller är perfekt, men att med ett öppet sinne ha förståelse till mitt beteende i det stora hela.
Manipulation och ett medberoende är en sorts psykisk misshandel. Att under en lång tid bli manipulerad på micronivå. Tänk hypotetiskt: du blåser luft i en ballong. Ju mer luft ballongen får desto större risk att den spricker. Sådär kan mitt hjärta efterliknas efter en lång tid av medberoende. Jag blev aldrig fysiskt eller psykiskt misshandlad där slag eller kränkande ord förekom, men under en lång tid med lögner, otrohet, försummelse, kärlek på den enes villkor, där mina känslor, mitt liv och min sjukdom blev åsidosatt med ursäkter och ingen självinsikt. Till slut hamnar man på botten och hänger med i denna cirkeln av depression och svaghet av att inte kunna ta sig ur det. Att man känner skuld för att ens partner är psykiskt sjuk och därför kan beteendena ursäktas.
Jag talar utifrån mitt perspektiv, min synvinkel hur det är att leva med en djupt deprimerad människa. Jag kan inte tala för någon annan utom vad jag gått igenom. Som sagt, jag kommer till min del av beteendet, men ett dåligt beteende orsakas inte utan en anledning. Och ni som känner mig väl vet att jag aldrig hade kunnat göra någon något ont med mening.
Denna sortens "misshandel" gick så långt att jag till sist faktiskt tog på mig skulden för allt "men han mår ju inte bra, han är ju deprimerad, han behöver mer stöd och kärlek än jag. Mina problem är inte lika stora. Jag måste svälja offerkoftan och finns där för honom. Vad betyder det att jag är sårad och krossad när hans mående är det viktigaste" osv osv osv...Psykisk misshandel behöver inte alltid handla om kränkande ord, utan genom små små "oskyldiga" handlingar som byggs upp och som man tror inte är så farligt tills man till slut fastnat i ett mönster där "den sjuke" själv inte ens inser vad han gör. Att det gått så långt att man själv har dragits ner i denna depressionen och ens självbild, självkänsla, självförtroende och respekten för sig själv är som bortblåst.
Detta är inte hjärtekross, detta är destruktivt, en relation som jag blivit känslomässigt traumatiserad av, där jag fortfarande efter 1 1/2 år kämpar för att bygga upp mig själv. Jag saknar mitt gamla jag, mitt självsäkra jag, där jag vågade dejta, var öppen för att den stora kärleken finns där ute någonstans och under tiden skulle jag leva mitt liv. Den känslan finns inte där längre. Den dyker upp då och då, men för mestadels kan jag känna: "Vad är meningen?"
Jag är väldigt öppen på min Instagram och försöker inspirera andra, just för att jag önskar ingen människa det jag gick och fortfarande går igenom! Att aldrig någonsin låta någon annan dra ner en på det eller ett annat sätt. Att aldrig någonsin tvivla på sig själv. Att du ÄR värd något och att ingen ska ta det ifrån dig!
Jag älskade den mannen så otroligt mycket, jag såg igenom allt detta och såg honom. Jag visste redan tidigt att det var honom jag ville spendera mitt liv med, men någonstans så brast relationen. När vi sedan skulle försöka en andra gång så var jag så lycklig, för att han äntligen förklarade sin kärlek för mig. Jag minns t.o.m ordagrant vad han sa: "Jag vill spendera mitt liv med dig, jag vill finnas där för dig i sjukdom och hälsa. Jag älskar din familj och jag saknar dem och jag har saknat dig. Hela dig, allt som påminner om dig."
Jag tog då upp barnfrågan för den var viktig för mig då vi hade olika tankar om det men hans svar var: "Jag skulle bli överlycklig om du gav mig fler barn". Jag var villig att lägga allt bakom mig och börja på ett nytt kapitel där vi skulle bevisa vår kärlek för varandra.
Jag tog emot ord istället för hans handlingar. Redan där var jag blind, för att jag helt enkelt är godtrogen och tror på en andra chans. Någon vecka senare upprepades historien fast denna gången med bevis på otrohet.
Jag var så förkrossad, blind och nu även manipulerad av hans ord. Han älskade ju mig så vad betyder hans handling då? Medan jag tänkte på att han ändå älskade mig och jag älskade honom så fanns denna smärtan inom mig som byggdes upp hela tiden.
Än idag har jag inte fått svar eller förstått meningen med allt detta? Vad ville han egentligen? Älskade han mig någonsin? Var det hans depression som behandlade mig såhär? Svaren och ursäkterna som jag förtjänade har jag än idag inte fått. Jag var tvungen att sluta älta och sluta fråga mig själv "Varför?" för annars skulle jag bli galen.
Min del i det hela: när man blivit så pass nerdragen så vet man till sist inte vem man är eller vad man gör. Man flyter på med livet och lever i en dvala, bubbla. Allt omkring en svartnar. Så som han beskrev det som JAG nu hade blivit nerdragen i.
Jag minns en händelse några veckor innan det tog slut på riktigt: jag fick ett nervsammanbrott under några tillfällen. Jag var inte mig själv. Jag slog sönder saker i hans hem för jag var så arg att det svartnade för mina ögon. Vid ett tillfälle utbrast jag att jag ville slå honom. Hans svar var: Gör det då.
Förstår ni då hur långt nere i helvetet vi båda var i då?
Efter vårt andra uppbrott förra sommaren, fick jag senare reda på att han redan var med en annan och bodde ihop med. När man redan var på botten med en sjukdom på ryggen, så var det ännu en smäll som fick mig att gå in i en depression. Där var jag elak mot honom, kränkande och det är inget jag tänker ljuga om. Någonstans gick det upp för mig att jag inte kan eller vill vara den personen. Så jag bad om ursäkt. JAG bad om ursäkt för mina kränkande ord men den tiden med honom, den ursäkten fick jag aldrig tillbaka. Jag gjorde rätt för mig iaf och jag är glad över att jag efter allt orkade be om ursäkt för mitt beteende och släppte honom.
Detta är inte ens hälften av vad som hänt och av den lilla gnutta respekt jag har för honom vill jag inte berätta allt. Jag minns många underbara, kärleksfulla stunder, som jag saknar otroligt mycket. Jag kan inte ens vara glad över dem idag, blir bara ledsen bara tanken på dem. Men allt det dåliga har tagit över och därför förknippar jag hela vår relation som en mörk tid i mitt liv. Det enda ljusa jag kan se just nu är dem underbara barnen jag fick lära känna. Och jag saknar dem så otroligt mycket, varje dag.
Härom helgen var det första gången jag pratade om detta öppet med några familjemedlemmar. Jag minns en händelse när jag precis hade fått min PD-kateter, skulle få komma hem på permission. Jag var t.o.m på fest den helgen för att jag ändå hade den energin. Jag ville umgås med mina älskade och min kärlek. Men han valde att sedan gå ut på annat håll istället för att sova med mig. Detta var något även min mamma uppmärksammade och det bekräftade idag att jag inte har gjort något fel. En annan händelse var när jag åkte in för dödligt högt blodtryck och ens kärlek inte fanns där. Jag har mer eller mindre haft skuldkänslor, än idag om att jag kanske överreagerade. Men det var inte mitt fel. Det är ALDRIG ditt fel, när DU blir nerdragen psykiskt av en annan människa.
Hur jag mår idag? Jag kommer nog aldrig bli den jag var förr. Jag var mer levande då och jag kämpar fortfarande för att komma tillbaka dit. Idag ifrågasätter jag allt mer, men samtidigt så är jag känslomässigt traumatiserad. Jag litar inte på någon och jag är livrädd för att öppna upp mig och för att dejta. Jag har på köpet fått mer ångest över småsaker som är stora för mig. Jag har social fobi.
Men jag har blivit klokare, mer självständig. Jag ser varningstecken nu och vet vad jag inte vill ha i mitt liv. Jag vet att detta jag gick igenom inte är kärlek. Kärlek är något vackert, inte något som gör en illa. Och jag är stolt över att jag är mer öppen om känslor, tankar, tabulagda ämnen idag och att jag inspirerar andra människor att lyfta sig själva och vara bättre människor. Jag vet vilka mina vänner är, vilka människor som är viktiga i mitt liv, som funnits där i den svåraste perioden av mitt liv.
Jag är rädd för att posta detta inlägget, men jag vill berätta vad jag faktiskt varit med om. Som sagt så är detta bara ur mitt perspektiv. Jag kan inte tala för andra, men detta är min upplevelse i det hela. Hälften är inte ens nämnt. Jag vill bara förmedla om att du som lever i en sån här relation eller allmänt har blivit nerdragen av någon men inte hittat tillbaka till dig själv. Du är värdig och du är tillräcklig! Kom ihåg det! ♥
Har ni frågor, funderingar eller vill prata av er så finns jag här. Bara lämna ett meddelande (godkänner kommentarer i efterhand, så enbart jag läser dem först) så kontaktar jag dig.