Min högsta önskan
Jag ska prata om något som jag inte hör många prata om eller som inte är ett så stort samtalsämne i min omgivning. Min högsta önskan är inte att få göra det jag vill, göra "karriär", köpa hus, resa utomlands etc.. Trots att jag VILL göra allt detta mer eller mindre så är det inget jag suktar efter, jag nöjer mig. Men något som jag önskat sen snart 10 år tillbaka är barn. Det är inget "jag längtar efter att få barn", nej nej denna längtan är så pass stor och djup att jag ibland får en fysisk smärta inom mig. Vet inte om det ligger något psykiskt bakom eller om det är den fantastiska kvinnokroppen som visar att tiden är inne och därför känner jag en sådan enorm längtan. Längtan efter att få känna och kalla ett barn för mitt barn, känna stoltheten att föra vidare min uppfostran, mina kunskaper, erfarenheter, att få se MITT barn växa upp till en fantastisk människa, en bättre version av mig och mannen med sin egna integritet och sin egna vilja med drömmar, visioner, mål och planer. En fantastisk människa så vacker, klok, ödmjuk med så mycket kärlek inom sig och som vill förändra världen.
Jag har så mycket att ge och erbjuda. Möjligtvis inget stabilt hem för tillfället men så mycket inom mig som jag vill föra vidare.
Det finns inget bättre än att höra ett barns skratt och lyckan som uppstår när det har lärts sig något nytt. Att finnas där och vägleda denna underbara lilla varelse och att man gör sitt bästa för att fostra in detta barn till samhället, att få bidra till en bättre värld och bli ihågkommen på sitt egna unika talangfulla sätt. Mitt barn, vackra varelse som jag skapat eller adopterat. För mig spelar det ingen roll. Självklart vill jag ha mitt egna barn men hade utan tvekan kunnat adoptera för att erbjuda mitt hem, min kärlek till ett barn som behöver det.
När jag ser människor med barn så ler jag men inombords så gör det faktiskt ont av att inte ha kommit dit än och inte ens vara i närheten av att kunna skaffa barn.
Jag har slutat drömma om det typiska familjelivet - mamma, pappa, barn. Jag kan fortfarande önska, drömma och hoppas men jag ser realismen. Vi lever i en tid idag då det inte är omöjligt att skaffa barn själv. Min dröm och mitt mål är om inget förändras påvägen, att få ta det där steget om att bli förälder en vacker dag, ensam eller inte.
Var bara tvungen att lätta på hjärtat. Jag är 28 år och det är inget konstigt alls att tänka på livet och vad man vill göra av det som finns kvar. För verkligheten och biologiskt sätt är det så att det finns gränser och åren går fruktansvärt fort. Människor talar om att du har all tid i världen. Men tio år har passerat förbi som ingenting, två ex bakom mig - där jag trodde jag skulle få spendera mitt liv med men som valde en annan väg. Något mönster jagar mig och jag har varit med om ett trauma där jag inte litar på någon och mitt hjärta vägrar släppa in någon.
Jag säger inte att jag inte vill hitta någon och att det är stopp, men just nu vill jag ha en relation med mig själv och jag jobbar varje dag på mig själv. Att släppa på fasaden, denna hjärtkrossen som gör att jag inte kan släppa in någon. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det nån dag, men just nu känner jag att den dagen ligger långt bort. Tills det finns bara jag, min vilja och min styrka om att växa och utvecklas.