2016 resumé

Nyår. Ett år har gått. 2016 ligger snart bakom mig och detta inlägg kommer bli väldigt känslofyllt för mig. Först och främst är jag tacksam över min familj som alltid finns där för en! Varje familj är sin egen med kärlek, problem, bråk, irritation och ännu mer kärlek. Mamma gav mig livet åter, pappa som alltid ställer upp oavsett vad, min bror som påminner mig om att släppa det allvarliga och uppleva barnasinnet igen!
Mina fina vänner som finns där och alltid ger en glädje och självförtroende. Som ser det fina hos en, uppskattar en och bryr sig om en. Inte dömer en, har förståelse och skänker så mycket kärlek!
 
För ett år sedan firade jag nyår med familjen och deras vänner. En nyår som bestod av mat, härligt sällskap men också sjukdom och hade gått på dialys i ett år då. Hade blandade känslor redan då men jul och nyår ger mig alltid ångest mer eller mindre. I år kändes det som att en dröm helt plötsligt blev verklig framför mig. Jag har en stor längtan efter barn men denna bilden har aldrig visat sig förrän då vid det tillfället, dagarna innan jul. Jag satt där i soffan och tänkte precis resa på mig och stannar upp av att jag ser en flicka springa där hemma hos mina föräldrar och jag kände den största lyckan jag någonsin varit med om. Om jag bara jobbar på att stabilisera mitt liv så kanske kanske det är något som uppenbarar sig snart. 
 
En vecka efter nyår skulle jag sluta med pd-dialys och påbörja bloddialys pga infektion i buken (all denna historien kan ni läsa i kategorin "Sjukdom"). Som tur varade inte det länge då den 19 blev jag och mamma transplanterade då jag fick hennes njure. Det blev ett par månader av att jobba sig fram till sitt gamla liv, skolan, vännerna, orken. Första halvåret var jag faktiskt väldigt glad hela tiden, hade ett lyckorus på livet, uppskattade mitt liv, mina underbara vänner, min familj. Jobbade en månad under sommaren och njöt fram till skolan skulle börja och jag såg så mycket fram emot det! Fortsätta min utbildning, börja på en ny praktik och träffa nya människor.
Av någon anledning så vände det totalt. Skolan var inte som jag trodde. Jag upptäckte social ångest, hur mycket den trädde fram här. Jag hoppade in i en klass där folk redan kände varandra mer eller mindre och jag kände en sådan klump i magen och stor ångest inför att komma hit varje vecka. 
Jag har aldrig känt en sådan ensamhet förr. Jag älskar skolan annars, sure vem gillar läxor, arbeten osv, men själva helheten att få dela något med andra, lära känna människor och alltid ha ett sådant roligt gäng att hänga med. Man känner sig som mellan ungdoms och vuxenlivet och frihet på något sätt.
Men inte denna gången. Det enda jag njöt av var praktiken - där trivdes jag som fisken i vattnet och personalen, framför allt barnen tyckte om en så mycket och jag kände för första gången på länge att jag var viktigt och behövdes. 
 
Praktikperioden var slut och nu var det bara någon tenta kvar, men min ångest hade gått så långt att jag struntade i den. För varje vecka som gått har jag bara dragits ner i ännu mer ångest. Har ingen att dela min utbildning med, ingen jag kan fråga om råd eller bara utbyta tankar med. När jag väl försökt göra det så har det känts som kalla handen, ingen förståelse för min situation och det är tyvärr så ofta vuxenlivet ser ut, människor är självupptagna. Det är ingen som bryr sig om någon annans liv, så där har jag kämpat med att bygga upp mig själv och vara självständig. Lära mig att jag bara har mig själv för alla andra kommer inte alltid finnas där. 
Än idag har jag den fruktansvärda sociala ångesten, ensamhetskänslor men också en känsla av att "jag är ensam och det är bäst att förbli så, för alla andra bara sårar en". Har gjort en barriär framför mig själv där ingen kan komma igenom. Jag älskar min familj väldigt mycket men de kan inte komma igenom den. Mina vänner är dem bästa, dem kan jag vara mig själv med till 90%, de är min terapi och min bästa sida och utan dem och min familj hade jag seriöst gått under för länge sedan. Sen finns det få men underbara människor där ute, bekanta, främlingar osv som faktiskt har ett stor hjärta! Kan inte tacka dem nog för att de har en sådan varm själ! 
 
Men ingen kan komma igenom min vägg och det kommer krävas en stark, genuin, varm och fin människa som har modet och tålamodet nog att inte ge upp mig. Om det någonsin kommer att ske. 
Jag har äntligen sökt hjälp, framförallt för mina svårigheter i skolan och allmänt, men är rätt säker på att de triggas av allt annat i mitt psyke och trauman som hänt mig genom de senaste åren som jag inte bearbetat på djupare nivå. 
 
Detta året har verkligen varit ett år med pendlande känslor, ett försökt att bli frisk men också ett försök till att lära känna mig själv och ta det där steget till att bli frisk även psykiskt. 
Jag kanske inte visar det tillräckligt men jag är tacksam över allt jag har i mitt liv, men jag måste också bli tacksam över mitt liv, över mig själv, tro på mig själv och inte låta denna ångesten ta över mig.
Just nu har den gjort det, mitt psykiska tillstånd är inte stabilt just nu och det har börjat påverka min vardag, sakta men säkert och jag såg det som ett varningstecken att det är dags att söka hjälp!
 
För en gångs skull handlar inte detta inlägget om kärlek. Det lägger jag på hyllan tills någon är värdig nog att nämnas här. Jag är fortfarande fast i det förflutna gällande min förra relation, men det har blivit betydligt bättre och jag känner att den tiden inte är värd att nämna längre. 
 
Jag försöker att inte ha så stora förväntningar på 2017, men jag hoppas att det kommer vara mitt år där jag till nästa årsskift har hunnit stärka mitt självförtroende, min självkänsla, självbild och självrespekt. Ha fått ett starkare psyke och har slutat vara rädd för att hitta någon jag kan släppa in. Förändra min miljö, jobba mer, träna mer, dansa mer, kanske eventuellt boka in en resa för en gångs skull då det har varit fruktansvärt jobbigt att tänka på pga tidigare minnen. Jag hoppas också på att jag är färdig med skolan till nästa år och att jag har ett jobb som väntar mig och kan välkomna 2018 utan någon ångest!
Prestationsångest är förutom den sociala ångesten, den värsta. Det har jag haft så länge jag kan minnas och därför tänker jag inte sätta nyårslöften. Jag behöver lära mig att njuta i nuet och av livet mer, våga gå emot rädslor och acceptera saker jag inte kan förändra. 
 
Men en sak i taget, 2017 dag för dag, vecka för vecka och månad för månad. Vi börjar med att fira det positiva som varit i år och det att jag lever och är frisk för tillfället.
 
Gott nytt år underbara människor! ♥
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

❤ lycka till

Svar: Tack! Uppskattar gärna ett namn så att jag vet vem jag tackar :) Gott nytt år!
Välkommen!

Upp