Något skambelagt

Vet inte vad som hände men jag skippade träningen. Var taggad hela morgonen men framåt eftermiddagen kom nedstämdheten smygande, motivationen bara försvann och jag var allmänt slö i kroppen. Tänker inte tvinga mig själv till något, vill bara krypa under täcket och äta dem nyinköpta Marabou cookies och dricka kamomillte. Det lugnar verkligen själen!
 
Jag har sådana dagar, de kommer och går varje dag nu. Känner att jag har förlorat min familj, min kärlek, ett par människor som inspirerade och gjorde dagarna till det bättre. Nu står jag här ensam kvar, känner jag. Det är en sån himla tabu att inte kunna prata om att man mår dåligt ibland. Allt ska vara frid och fröjd, fasader på sociala medier, ett glas vin här och där, en resa där, livet är perfekt. Är det verkligen det under den dolda ytan?
Människor behöver prata mer om det verkliga livet bakom fasaden, är det konstigt att så många barn och ungdomar mår dåligt och inte berättar hur de verkligen mår när vi vuxna försöker dölja det?
 
Är det konstigt egentligen att det sker så många självmord och destruktiva handlingar när det är så tabu och prata om hur man mår, hur det är att vara ledsen/arg, när man känner att livet är tomt, inte har någon mening, att livet alltid inte är på topp osv?
 
Depressioner är något som verkligen är tabu att prata om. Herregud i princip nästan hela Sverige lider av eller har någon gång lidit av en depression, ändå är det ingen som vågar prata öppet om det.
 
Barn och ungdomar behöver prata om saker och ting oavsett vad det än är. Och det GÅR att prata om jobbiga saker om man väljer sina ord rätt. Barn förstår mer än vad man tror och de känner av allt hur mycket man än försöker dölja en känsla. Blir så ledsen när jag hör så många människor må dåligt men ingen vågar prata om det.

Vi behöver prata mer öppet om det, för att visa att det är helt okej att få känna och så att människor ska våga ta till hjälp när det behövs! Det är så skambelagt, folk vågar inte ta till hjälp, de vågar inte prata om det, håller upp en fasad, destruktiva handlingar kommer till och så går det runt som en cirkel och går vidare till nästa generation.
 
Våga prata om känslor, om jobbiga situationer, hur man mår. Det är INGET fel i att må dåligt , varenda människa går någon gång igenom detta eller lever med det, men hur ska man någon kunna må bättre om man gömmer det bakom sig och inte vågar vara öppna med det eller åtminstonde sluta göra det skambelagt?
 
Jag är likadan, precis som alla andra. Är det konstigt? Nej för vi människor påverkas av varandra, generation efter generation. Men det måste brytas och detta är väl ett sätt för mig att börja någonstans.
 
Livet | |
Upp