Att ett sånt litet ord står för så mycket tankar och känslor bakom

Här njöt jag och var verkligen i stunden för en kväll. God mat, ett glas rött vin, härligt sällskap som avslutades med en utekväll.
 
Här var det längesen jag var! Känns som om jag alltid börjar med den meningen men jag har mina perioder, då jag inte varit helt kry psykiskt. Men jag har äntligen tagit till mig hjälp på egen hand och är så stolt över det! Jag vill inte må såhär, jag må vara i en dålig bubbla just nu men det är jag mest stolt över är att jag har viljan trots mörkheten att vilja ta mig ur det och må bra. 
Jag tror inte på lycka föralltid, men jag tror på att man kan kombinera lycka med nedstämdhet sålänge det dåliga inte tar över ens liv. 
Men nu är jag här och ni som fortfarande lyckats ta er in på bloggen trots lång frånvaro från mig får nu veta hur mina dagar faktiskt ser ut.
Jag har stor ångest som jag tidigare nämnt men med snällare ord. Generaliserad ångest är misstanken och som även min psykolog verkar ha uppfattat det som. Jag har ångest och oro inför och över allt och det är en känsla som finns där mer eller mindre varje sekund av dygnet, t.o.m när jag sover. 
Det yttrar sig mer vid sociala sammanhang, behöver inte vara stora tillställningar utan det räcker med att jag går utanför min dörr och ska hämta posten, eller bara tanken av att jag ska kolla posten. Så illa kan det vara.
Det kan vara något jag känner inför som jag ska göra om en vecka eller en månad. Det är mer själva känslorna som styr snarare än någon situation, men visst driver situationerna på beroende på vad det där. 
Jag känner mig som mest tryggast med familjen och vännerna, där får jag all styrka och energi ifrån. Men sen kan den falla platt så fort jag tagit mig ut från den tryggheten. 
Min andra ångest är prestationsångest. Att känna att jag måste vara och göra på ett visst sätt. Alla dessa måsten i livet ger mig huvudvärk och sån klump och tryck över bröst. Jag mår inte bra av alla måsten och det har blivit värre med skolan. Jag hatar skolan just nu och har aldrig känt mig mer ensam. Jag spyr bara jag hör ordet plugga och skolan. Vet inte om det är brist på motivationen eller ångesten som talar eller en kombination av allt men är så trött på det, att jag blivit totalt utmattad. 
Sen med råga på ångest i allmänhet, mitt tillstånd så pushar det nog på ännu mer och det har börjat drabba mig fysiskt:
 
Ingen ork
Trött trots att min hjärna är uppe i varv
Sömnsvårigheter
Koncentrationssvårigheter
Kan inte fokusera med varken hjärnan eller blick
Tar inte in någon information 
Min hjärna känns tom och full på samma gång. En total kaos av röra samtidigt som jag känner mig tom inombords. 
 
Detta är bara en bråkdel av allt. Det som hjälper mig är att skriva även om jag inte har gjort det på ett tag. Men rent allmänt att skriva. Om hur jag mår, känner, mina visioner, drömmar, planer för framtiden. Vem jag är som person, vad jag vill utveckla både personligt och produktivt. 
Det var det jag ville komma fram till här i inlägget, vad man kan göra när man har dessa dåliga dagar.
 
Jag har en massa lappar på min vägg här framför mig för att verkligen kunna se framför mig inspiration till att orka med dagarna. Mer detaljer skriver jag alltid ner i min anteckningsbok. 
 
♥ Visioner - drömmar - mål
Vad ser du framför dig? Att ha visioner är det som leder till att saker besannas. Att ha dessa bilder och viljan framför sig att uppfylla något. Kan det vara en självständighetsresa till Italien?
Sätt alltid konkreta och sakliga visioner och mål. Inte något som beskriver en känsla utan verkligen vad DU vill uppfylla. Kort och konkret så att du sedan har den visionen i baktanken hela tiden. Ju mer du tänker på det, desto mer motivation får du till livet.  
♥ Bucketlist 
Gör en bucketlist för en kort period. Det ger en mindre press och faktiskt mer förväntansfull till att vilja uppfylla listan! Jag har gjort tio saker för 2017. Vill jag verkligen uppfylla något mer så lägger jag till det, men en kortare lista ger en mindre press och faktiskt något att se fram emot. Du kan göra en för vecka, för en månad eller för kommande året.
♥ Planera dagarna.
Planera för kommande dagarna, eller för dagen. Det ger mig mer struktur över vad som ska hända under dagen. Så funkar iaf jag. Vissa är mer spontana och lever i stunden och visst vill jag själv vara mer spontan. Men för att få dagarna produktiva så behöver jag en lista för att sedan kryssa av. Oftast får jag saker gjorda då och har en planerad dag. Detta är också något mer för den som har viktiga måsten så som plugg, ärenden etc. Och för att få bort pressen från måsten så har du istället en lista att kryssa av.
Jag har även planerat in träning. Dock inte för varje dag, men minst fyra gånger i veckan. Ingen press på en snygg kropp. Jag vill bara vara mer hälsosam och motionera för att må bra i själen, vilket är något av det bästa för oss som inte mår bra. Träning behöver inte vara gymmet, det kan vara något litet som vardags aktivitet, ta trapporna istället för hissen, cykla istället för bil/buss. Hoppa av en hållplats tidigare. Kör en intensiv träning i 15 minuter istället för att dra ut på en timme. Några övningar för hela kroppen så har du gjort för dagen. Sätt på hög musik och dansa i 30 min. Du kan hitta motion i allt!
♥ Personliga förändringar
Det här är superbra för själen och för ens självkänsla och självförtroende. Att se över sina egenskaper, preferenser, möjligheter. Vem man är som person, vad vill jag förbättra? Vem vill du vara och vad behöver jag för att må bättre?
♥ Make me happy - list
Well dålig fantasi men hade inget bättre namn för denna listan. Jag själv har bara gjort en kort lista på detta i min anteckningsbok som jag ska fylla i senare. Vad gör dig lycklig? Vad mår du bra av och vad behöver du göra för att må bra om dagarna? Familjen, vännerna, skrivandet, någon hobby eller intresse, välgörenhet, läsa, skapa, träffa nya människor, resa, jobba? Finns oändligheter med saker att göra som inte involverar materialism och som du säkert mår bra av när du tänker efter. Vad är det för något? Vad behöver du göra mer av för att förbättra dina dagar? Mina är att skriva mer, bli bättre på att höra av mig och visa för mina nära och kära vad de betyder för mig. Att dansa och våga ta emot komplimanger. Våga dejta igen!
 
Det här var bara en kort detaljerad beskrivning av hur man kan göra sina dagar bättre. Har nog massor som jag inte fått med men som dyker upp i efterhand och jag kommer göra fler inlägg om det. Jag hoppas detta gav inspiration till en bättre dag för Er. Dagarna må vara ett helvete ibland, men kom ihåg att det alltid kommer en ny dag och att njuta av stunden vare sig det är en kopp kaffe eller en resa ♥

Du är inte mindre värd än någon annan

Vill bara säga Tack till alla underbara människor som gav mig så mycket respons och kärlek igår för gårdagens inlägg. Det var jobbigt att skriva och som jag nämnde så är inte ens hälften nämnt av vad som faktiskt pågick och hände med respekt för inblandade personer. Jag kommer inte vara tyst längre gällande min del och mitt mående i det hela, och att jag berättar har hjälpt mig till den jag är idag. 
 
Det var en tuff relation, energikrävande, frustrerande, mycket ilska, sorg men också glädje vissa perioder. Jag var också väldigt oförstående till hur en sådan djup psykisk ohälsa kan göra med en människa och dess omgivning, och därför var jag inte heller oskyldig. Jag borde ha varit på ett visst sätt, kanske mer stöttande. Men ibland så gav jag upp pga frustrationen av allt ansvar att jag inte orkade alltid vara det stödet.
 
Jag vill heller inte lägga fram mig som ett offer, men jag vill förmedla att allt ofta inte är svart och vitt, att den "sjuke" inte alltid är den som mår sämst, utan att den medberoende antagligen i många fall mår mycket sämre och inte blir sedd. Den medberoende bär på en annans depression vilket gör att man förr eller senare själv lätt kan bli nerdragen i. Den medberoende är den som får hålla sina känslor i schack och sin hälsa åt sidan för att orka vara både stödet och ta all ansvar i hemmet. För det krävs ett otroligt starkt psyke och tålamod, vi är bara mänskliga och vi kan bara ta så mycket tills det någon gång brister. Allt detta för att jag älskade den mannen så mycket. För bortom allt detta såg jag en vacker människa med en underbar personlighet och fina egenskaper, som hade goda avsikter. Jag var villig att koppla bort allt det dåliga, för att vara hans styrka när han inte orkade, för jag trodde på denna mannen och hade ett hopp om att allt detta en vacker dag skulle förändras. Det var allt det var från min sida, kärlek till denna människan. 
 
Jag står fortfarande fast i att man ger allt i en relation, men aldrig mer på bekostnad av din värdighet, din självrespekt eller hälsa! Man kan ha dåliga och tuffa perioder, men man måste komma ihåg när enough is enough. 
Om du inte känner dig värdig eller tror på dig själv så gör JAG det. Jag tror på dig! Du är aldrig mindre värd än din älskade. Du kommer alltid i första rum. Så kämpa för kärleken men med din värdighet i behåll ♥
 
 
 

Jag blev inte sårad, jag blev förstörd.

Jag har inte vågat skriva detta inlägget förr pga att jag har mått dåligt, anklagat mig själv och inte velat att alla ska veta om vad jag egentligen gick igenom. Med en betoning på att jag inte var eller är perfekt, men att med ett öppet sinne ha förståelse till mitt beteende i det stora hela. 
 
Manipulation och ett medberoende är en sorts psykisk misshandel. Att under en lång tid bli manipulerad på micronivå. Tänk hypotetiskt: du blåser luft i en ballong. Ju mer luft ballongen får desto större risk att den spricker. Sådär kan mitt hjärta efterliknas efter en lång tid av medberoende. Jag blev aldrig fysiskt eller psykiskt misshandlad där slag eller kränkande ord förekom, men under en lång tid med lögner, otrohet, försummelse, kärlek på den enes villkor, där mina känslor, mitt liv och min sjukdom blev åsidosatt med ursäkter och ingen självinsikt. Till slut hamnar man på botten och hänger med i denna cirkeln av depression och svaghet av att inte kunna ta sig ur det. Att man känner skuld för att ens partner är psykiskt sjuk och därför kan beteendena ursäktas. 
Jag talar utifrån mitt perspektiv, min synvinkel hur det är att leva med en djupt deprimerad människa. Jag kan inte tala för någon annan utom vad jag gått igenom. Som sagt, jag kommer till min del av beteendet, men ett dåligt beteende orsakas inte utan en anledning. Och ni som känner mig väl vet att jag aldrig hade kunnat göra någon något ont med mening. 
 
Denna sortens "misshandel" gick så långt att jag till sist faktiskt tog på mig skulden för allt "men han mår ju inte bra, han är ju deprimerad, han behöver mer stöd och kärlek än jag. Mina problem är inte lika stora. Jag måste svälja offerkoftan och finns där för honom. Vad betyder det att jag är sårad och krossad när hans mående är det viktigaste" osv osv osv...Psykisk misshandel behöver inte alltid handla om kränkande ord, utan genom små små "oskyldiga" handlingar som byggs upp och som man tror inte är så farligt tills man till slut fastnat i ett mönster där "den sjuke" själv inte ens inser vad han gör. Att det gått så långt att man själv har dragits ner i denna depressionen och ens självbild, självkänsla, självförtroende och respekten för sig själv är som bortblåst.
 
 Detta är inte hjärtekross, detta är destruktivt, en relation som jag blivit känslomässigt traumatiserad av, där jag fortfarande efter 1 1/2 år kämpar för att bygga upp mig själv. Jag saknar mitt gamla jag, mitt självsäkra jag, där jag vågade dejta, var öppen för att den stora kärleken finns där ute någonstans och under tiden skulle jag leva mitt liv. Den känslan finns inte där längre. Den dyker upp då och då, men för mestadels kan jag känna: "Vad är meningen?" 
 
Jag är väldigt öppen på min Instagram och försöker inspirera andra, just för att jag önskar ingen människa det jag gick och fortfarande går igenom! Att aldrig någonsin låta någon annan dra ner en på det eller ett annat sätt. Att aldrig någonsin tvivla på sig själv. Att du ÄR värd något och att ingen ska ta det ifrån dig!
 
Jag älskade den mannen så otroligt mycket, jag såg igenom allt detta och såg honom. Jag visste redan tidigt att det var honom jag ville spendera mitt liv med, men någonstans så brast relationen. När vi sedan skulle försöka en andra gång så var jag så lycklig, för att han äntligen förklarade sin kärlek för mig. Jag minns t.o.m ordagrant vad han sa: "Jag vill spendera mitt liv med dig, jag vill finnas där för dig i sjukdom och hälsa. Jag älskar din familj och jag saknar dem och jag har saknat dig. Hela dig, allt som påminner om dig."
Jag tog då upp barnfrågan för den var viktig för mig då vi hade olika tankar om det men hans svar var: "Jag skulle bli överlycklig om du gav mig fler barn". Jag var villig att lägga allt bakom mig och börja på ett nytt kapitel där vi skulle bevisa vår kärlek för varandra. 
 
Jag tog emot ord istället för hans handlingar. Redan där var jag blind, för att jag helt enkelt är godtrogen och tror på en andra chans. Någon vecka senare upprepades historien fast denna gången med bevis på otrohet. 
Jag var så förkrossad, blind och nu även manipulerad av hans ord. Han älskade ju mig så vad betyder hans handling då? Medan jag tänkte på att han ändå älskade mig och jag älskade honom så fanns denna smärtan inom mig som byggdes upp hela tiden. 
Än idag har jag inte fått svar eller förstått meningen med allt detta? Vad ville han egentligen? Älskade han mig någonsin? Var det hans depression som behandlade mig såhär? Svaren och ursäkterna som jag förtjänade har jag än idag inte fått. Jag var tvungen att sluta älta och sluta fråga mig själv "Varför?" för annars skulle jag bli galen. 
 
Min del i det hela: när man blivit så pass nerdragen så vet man till sist inte vem man är eller vad man gör. Man flyter på med livet och lever i en dvala, bubbla. Allt omkring en svartnar. Så som han beskrev det som JAG nu hade blivit nerdragen i.
 
Jag minns en händelse några veckor innan det tog slut på riktigt: jag fick ett nervsammanbrott under några tillfällen. Jag var inte mig själv. Jag slog sönder saker i hans hem för jag var så arg att det svartnade för mina ögon. Vid ett tillfälle utbrast jag att jag ville slå honom. Hans svar var: Gör det då. 
Förstår ni då hur långt nere i helvetet vi båda var i då? 
 
Efter vårt andra uppbrott förra sommaren, fick jag senare reda på att han redan var med en annan och bodde ihop med. När man redan var på botten med en sjukdom på ryggen, så var det ännu en smäll som fick mig att gå in i en depression. Där var jag elak mot honom, kränkande och det är inget jag tänker ljuga om. Någonstans gick det upp för mig att jag inte kan eller vill vara den personen. Så jag bad om ursäkt. JAG bad om ursäkt för mina kränkande ord men den tiden med honom, den ursäkten fick jag aldrig tillbaka. Jag gjorde rätt för mig iaf och jag är glad över att jag efter allt orkade be om ursäkt för mitt beteende och släppte honom. 
 
Detta är inte ens hälften av vad som hänt och av den lilla gnutta respekt jag har för honom vill jag inte berätta allt. Jag minns många underbara, kärleksfulla stunder, som jag saknar otroligt mycket. Jag kan inte ens vara glad över dem idag, blir bara ledsen bara tanken på dem. Men allt det dåliga har tagit över och därför förknippar jag hela vår relation som en mörk tid i mitt liv.  Det enda ljusa jag kan se just nu är dem underbara barnen jag fick lära känna. Och jag saknar dem så otroligt mycket, varje dag. 
 
Härom helgen var det första gången jag pratade om detta öppet med några familjemedlemmar. Jag minns en händelse när jag precis hade fått min PD-kateter, skulle få komma hem på permission. Jag var t.o.m på fest den helgen för att jag ändå hade den energin. Jag ville umgås med mina älskade och min kärlek. Men han valde att sedan gå ut på annat håll istället för att sova med mig. Detta var något även min mamma uppmärksammade och det bekräftade idag att jag inte har gjort något fel. En annan händelse var när jag åkte in för dödligt högt blodtryck och ens kärlek inte fanns där. Jag har mer eller mindre haft skuldkänslor, än idag om att jag kanske överreagerade. Men det var inte mitt fel. Det är ALDRIG ditt fel, när DU blir nerdragen psykiskt av en annan människa. 
 
Hur jag mår idag? Jag kommer nog aldrig bli den jag var förr. Jag var mer levande då och jag kämpar fortfarande för att komma tillbaka dit. Idag ifrågasätter jag allt mer, men samtidigt så är jag känslomässigt traumatiserad. Jag litar inte på någon och jag är livrädd för att öppna upp mig och för att dejta. Jag har på köpet fått mer ångest över småsaker som är stora för mig. Jag har social fobi.
Men jag har blivit klokare, mer självständig. Jag ser varningstecken nu och vet vad jag inte vill ha i mitt liv. Jag vet att detta jag gick igenom inte är kärlek. Kärlek är något vackert, inte något som gör en illa. Och jag är stolt över att jag är mer öppen om känslor, tankar, tabulagda ämnen idag och att jag inspirerar andra människor att lyfta sig själva och vara bättre människor. Jag vet vilka mina vänner är, vilka människor som är viktiga i mitt liv, som funnits där i den svåraste perioden av mitt liv. 
 
Jag är rädd för att posta detta inlägget, men jag vill berätta vad jag faktiskt varit med om. Som sagt så är detta bara ur mitt perspektiv. Jag kan inte tala för andra, men detta är min upplevelse i det hela. Hälften är inte ens nämnt. Jag vill bara förmedla om att du som lever i en sån här relation eller allmänt har blivit nerdragen av någon men inte hittat tillbaka till dig själv. Du är värdig och du är tillräcklig! Kom ihåg det! ♥
 
Har ni frågor, funderingar eller vill prata av er så finns jag här. Bara lämna ett meddelande (godkänner kommentarer i efterhand, så enbart jag läser dem först) så kontaktar jag dig. 
 

Liknande inlägg