Någonstans har vi hamnat väldigt snett...

Har ni sett det videoklippet som cirkulerar runt nu på Facebook? Om hur skolsystemet ser ut, långa skoldagar, mycket läxor, att man lär ut samma saker, på samma sätt, använder samma didaktik och metoder till elever och barn TROTS att vi är olika, har olika behov och förutsättningar, kunskaper och talanger. 
Har ni sett bilden som är en metafor till hur lärandet ser ut i skolan idag? Att alla djuren ska få samma uppgift för examination för det är det rättvisa, trots djurens olika preferenser?
 Här är videoklippet om ni inte har sett det
 
En otroligt bra metafor och väldigt orättvist och sjuklig på samma gång på hur vårt system fungerar. Jag är den där fisken, jag har varit den där jäkla fisken sen jag var liten. Inte förrän idag, 28 år senare upptäcker jag själv att jag inte tänker som alla andra, inte är som alla andra. Jag funkar inte som alla andra. Har alltid känt mig annorlunda och reflekterat annorlunda. När alla andra har har klurat ut svaren så sitter jag istället och ifrågasätter eller undrar vad människor pratar om? 
När folk tänker djupt så tänker jag ännu djupare. Mina tankar samarbetar inte med vad jag får ut, jag tänker djupare än vad folk tror om mig. Jag kan lätt uppfattas som okunnig, dum, konstig. Jag vet det för jag märker hur folk besvarar mig eller tittar på mig, människor som inte känner mig. Men sanningen är att jag tänker annorlunda, jag har alltid känt mig korkad pga det, men jag är sjukt smart och intellektuell. Jag må inte vara kunnig i allt, men rent reflektionsmässigt och filosofiskt så är jag smart, men jag blir fruktansvärd frustrerad för att jag inte kan visa det. Jag har otroligt svårt att uttrycka mig i tal, vilket gör att jag blir så frustrerad, arg och ledsen. Det är min största komplex och något som nog ingen i min närhet vet om. Har inte velat visa den sidan av mig för att jag är rädd för vad folk ska tycka. Det är inte okej att tänka annorlunda, man måste vara kunnig inom vissa områden, så är det bara annars är man korkad. Och ju mer samhället säger åt en det, desto mer tror man på det till sist. Men jag är inte korkad, okunnig inom många områden ja, men till vilken gräns anses man som smart egentligen? Jag är långt ifrån allmänbildad men allt annat jag kan då? Räknas inte det? Tyvärr gör det inte det för i detta samhället ska man tänka som alla andra. 
 
Min hjärna fungerar annorlunda, och jag vet inte än idag varför och någon form av diagnos har jag. Jag glömmer mycket, min hjärna lagrar inte information på samma sätt som alla andra. Vad jag lärde mig igår glömmer jag idag. Är impulsiv, lässvårigheter, koncentrationssvårigheter, någon form av socialfobi, det tar längre tid för mig att lära mig saker etc etc...
Det här är Milina, en otroligt vacker och stark tjej som beskriver precis det jag känt mer eller mindre under mitt liv. Inte allt ordagrant men hur hon uttrycker sina känslor, hur hon uppfattar sig själv som: det är som om orden är tagna ur mina tankar. 
 
Jag tänker oerhört mycket vilket gör att min hjärna är i en total kaos, och när jag försöker tala om det jag tänker så kommer det ut lika rörigt för jag har sjukt svårt att formulera mig. 
Men när jag skriver, då jobbar mina fingrar i samma takt som jag tänker. Jag skriver det jag tänker.
 
Det jag ville komma fram till är att människor måste förså att vi alla är olika, och man kan inte tjata nog om det. Vi behöver förändra skolsystemet, gå utifrån efter varje individ och inte den individen som anses vara "normal" och som ska formas in till samhället. Varför tror ni att barn förlorar sin oskyldighet, ödmjukhet, sina intressen och nyfikenhet i en tidig ålder? För att vi helt enkelt tar det ifrån dem, för att de ska formas in till vår värld utanför. Vi skapar individer in till samhället istället för att ta tillvara på dennes talanger, kunskaper och behov. 
Vi formar individerna utifrån en mall, utifrån medborgare samtidigt som vi tjatar om att vi ska vara unika. Hur ska vi kunna vara unika när vi redan från ung ålder blir skapade till att bete oss som "normala" människor?
Barn behöver uppmuntras och stimulera det dem redan kan. Ha någon vuxen förebild som vägleder deras kompetens och inte vägleder dem in i ännu en armé av normalitet. Någon som TROR på dem och deras förmåga att klara av allt. 
 
Att ha samma värdegrund är en självklarhet, men för att bevara kärlek, självrespekt, självmedvetenhet, respekt för medmänniskor, ödmjukhet, kreativitet, nyfikenhet, något unikt och framgång i världen så behöver vi se barnen som dem är, låta dem växa utifrån vad de kan och är nyfikna på. Och där behövs vi vuxna som det stödet och vägledningen. Någonstans har det gått fel, människor lider av psykisk ohälsa och det bara ökar med åren. Varför? Stress, press, samhällsuppdrag, media...Barn är oskyldiga varelser men som någon berättade häromveckan, någonstans strax innan tonåren går det väldigt fel då barnen helt plötsligt hamnar i denna bubblan av osäkerheten och tappar intresset och sin nyfikenhet och sin oskyldighet. 
 
Jag tvivlar över mina studier som förskollärare väldigt mycket, delvis för att vårt uppdrag formats efter politiska beslut, för att vi lärare inte har ett annat val eller vår egen vägledning att utgå ifrån. Delvis för om jag kommer klara av det stora uppdraget att forma framtidens medborgare, men också om jag kommer klara av det ansvaret? Emellanåt så längtar jag efter jobbet, men jag tvivlar mycket på mig själv för det ÄR ett stort jobb och ett stort ansvar som lärare har. 
 
För att citera: "A doctor can do heart surgery, and save the life of a kid. But a teacher kan reach the heart of that kid and allow him to truly live". 
 
Titta på klippet om ni inte har gjort det, mitt inlägg var bara en reflektion av vad som sägs och vad som händer i samhället. 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: