Karolina

Jag trillade in på denna korta artikeln om hur man upplever sig själv som singel. 

 

Nu är allt väldigt individuellt, beroende på vilken tillvaro man har, omgivning, hur nära relationer man har och vad för slags relationer man har. Men jag kunde inte undgå från att känna igen mig i detta, att självkänslan ibland kan rasa som singel.

Jag har en fin familj och fina vänner. De betyder verkligen allt för mig. Men jag har olika slags relationer till var och en. Det dock alla i min omgivning har gemensamt är att jag inte kan vara sårbar hos någon jag känner, och det är där mitt självförtroende faller in. 

 

Sårbarheten och tillvaron går ihop just nu i mitt liv då jag alltid har haft svårt att prata om hur jag verkligen känner och mår. Vilket resulterar i att jag får sämre självförtroende för att jag inte har den DÄR personen att prata med om allt.

Ju äldre jag blir, desto mer märker jag av hur viktigt det är att ha en person som man verkligen kan vara sig själv med, någon man kan vara sårbar med och som förstår. Hur lite betydelse ytliga relationer betyder och hur viktigt en enda person kan betyda för en.

 

Jag är oerhört glad för alla relationer mina vänner och kära har åstadkommit, det ger mig hopp. Men i kombination med att jag blivit ordentligt bränd av två personer på samma sätt och den senaste var destruktiv så har man fallit isär och genomgått ett trauma, som gör att man fått en sämre självkänsla och sämre självförtroende. 

 

Jag tror också att man som singel vs upptagen värderar relationer olika också. Det betyder inte att den ena betyder mindre för en.

Jag som singel: mina vänner betyder allt för mig, det är dem som ger mig energin, motivation, glädjen i livet. Dem jag kan vara mig själv med, prata med utan att behöva tänka mig för och utan att bli dömd eller kritiserad, skratta ihop med. Men samtidigt, utifrån mina känslor, så är det den där sårbarheten jag inte kan visa. Den där ensamheten som man känner som singel som ingen i en relation kan komma att förstå. Känslan av att alltid förlita sig på sin partner, sin bästa vän, den personen har inte jag. 

 

Som partner tror jag att man värderar annorlunda, att ens kärlek kommer i första hand. Vilket jag tycker är en självklarhet. Men man hamnar i ett annat liv, och anledningen till att jag tar upp detta är för att jag själv har levt både i relation och singellivet i perioder. Det livet man lever är med sin partner in crime, man har ett liv ihop. Man blir ett. Den man kommer hem och vänder sig till i slutet av dagen. 

 

Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om detta ämnet då det är något som legat mig nära sen ett år tillbaka. Den känslan av ensamheten försvinner aldrig riktig utan kommer då och då beroende på humör, tillvaro, sammanhang osv. 

 

Det här inlägget är inte till för att kritisera utan för att utifrån mitt perspektiv och upplevelse upplysa om hur det kan vara och se ut. Och som jag faktiskt vet att många känner igen sig i.

 

Hur upplever ni den "relationsstatus" ni befinner er i? Känner ni igen er? Om inte hade det varit kul att få läsa om andras upplevelser <3